christianm/vinthundsfoto/övrigt/tävling 2015-04-19

Internationell FCI-kapp-tävling i Beringen, Belgien den 19 april 2015

I april åkte jag på en långhelg till Belgien med främsta målet att besöka en internationell FCI-kapp-tävling i Beringen. Jag var nyfiken på tävlingsdisciplinen och ville se hur det gick till på en sådan tävling, samtidigt som det gav mig ett ypperligt tillfälle att lära mig nya kameran bättre. Att sedan Belgien har en hel del annat trevligt att bjuda på gjorde inte saken sämre.

Vad är då FCI-kapp? Det är helt enkelt hundkapplöpning öppen för samma hundraser som lure coursing, och det lyder alltså under FCI, precis som all lure coursing-verksamhet i Europa. FCI-kapp finns inte i Sverige men är väl etablerat på kontinenten och det finns även en bana i Finland. Till skillnad från den rundbaneverksamhet som förekommer i Sverige och som lyder under en annan organisation, förekommer varken prispengar eller spel på hundarna, något jag själv tycker är sympatiskt, om man får tycka något. I stället tävlar hundarna om samma certifikat (CACIL) och championat (C.I.C) som i lure coursing.

Reglerna är liberala när det gäller banornas längd och tillåtna underlag är både gräs och sand eller en kombination därav. Banan i Beringen har gräs som underlag och de två startburarna medger lopp på åtminstone 345m och 480m, som var sträckorna som sprangs på tävlingen som jag besökte.

Något som skiljde sig väsentligt mot vad jag har sett i Sverige, var hur haren/trasan betedde sig vid målgång. När harmaskinen (som var av motorsågsmodell) passerade en punkt efter mållinjen, ulöstes en fjäder som skickade iväg trasan i en hög båge så att den landade i en sandgrop snett till höger, där hundarna bromsade upp, precis som på Whippet Race i Sverige. Man kan bara spekulera i hur mycket intrimning det har krävts för att få trasan att landa på exakt rätt ställe. När detta hände i första loppet trodde jag att det blev något fel och att trasan slungades iväg av misstag, ända tills jag såg att den hade landat just i en sandgrop.

Det här gjorde att man kunde hålla ett otroligt högt tempo på tävlingen, då det gick mycket snabbt att hämta upp hundarna (utom den whippet som i varje lopp envisades med att följa efter maskinen i stället för trasan). Det gick ett nytt lopp med ungefär 2-3 minuters mellanrum, utom i finalerna, då man hade prisutdelning mellan loppen och det spelades marschmusik i högtalarna. På tal om högtalarna så skedde alla utrop (utom själva referaten av loppen) på både nederländska och franska (med nederländsk brytning), vilket gjorde att det var förvånansvärt lätt att hänga med i vad som hände. Kan man svenska och dessutom har studerat tyska kan man faktiskt förstå en hel del nederländska och det man missar tar man på franskan :-)

Annat som tedde sig lite annorlunda var att det verkade som om hundarna lottades eller seedades till vilken bur de skulle starta från, efter att de hade tilldelats färg på täcket. Därför startade hundarna inte nödvändigtvis i de burar man är van vid. Det var också påfallande ofta som röd eller blå hund vann loppen.

Anläggningen var välutrustad med en trevlig kafébyggnad där det till och med serverades fatöl :-P Vidare fanns en fin toalettbyggnad och ett högt inglasat torn där sekretariat och speaker satt i olika våningar. Vidare fanns både en food truck och en glassbil på besök, där folk köade under hela lunchpausen för att få något i sig.

Något som förbryllade var att whippet var uppdelade i ”sprinters” och... whippet. Jag undrar om det helt enkelt var så att sprinters är whippar som inte är inmätta och därför tävlar om någon form av nationellt cert. Tyvärr blev det inte av att jag frågade. Apropå whippet var det den absolut mest dominerande rasen, med många lopp. Greyhound var närmast obefintliga med bara sju hundar i två klasser. Ett äldre par som hade greyhound men som inte tävlade för dagen förklarade dock att det brukade komma mycket fler hundar på tävlingarna längre fram på året. Jag tyckte dock att 65 lopp på en dag räckte alldeles utmärkt, även om det gick undan tack vare smidig hantering i målgången.

För övrigt var det några som undrade om jag var helt frisk i huvudet, som hade åkt ända från Sverige bara för att titta på tävlingen. Därom har väl tvistats vid ett antal tillfällen tidigare så ingen skugga över dessa människor som trots allt var mycket trevliga. Det var många andra lite äldre herrar som hade kameror med det ena objektivet större än det andra men de sprang mest omkring och försökte hitta bättre och bättre fotoplatser. Vissa försökte fota med stativ, vilket jag inte begriper hur man gör när man ska försöka följa med en hund som springer i 60km/h. Det skulle vara kul att se deras bilder...

Nåväl, jag hade en trevlig dag och det vackra vårvädret gjorde inte saken sämre. Dessutom fanns det i själva Beringen stad ett mycket välutrustat ölkafé där jag kunde rasta på vägen tillbaka till stationen innan jag tog tåget tillbaka till Bryssel. Det skulle inte förvåna mig om jag dyker upp på någon annan bana i Europa framöver.

Använd fotoutrustning