Dags för sommarsemester igen och det här året stod Budapest på programmet.
Jag minns besvikelsen än i dag. Visst ser det gott ut? Härlig gyllene färg, fin skumkrona och trevlig kondens på utsidan av glaset. Synd bara att det inte smakade något.
Det här då, det måste väl ändå vara gott? Se bara på det! Men nä, det smakade inte heller något. Ett mönster börjar ta form.
Nu börjar det likna något! Det här var mitt första möte med den gyllene fasanen från Slovakien. Efter de ungerska sorterna utan smak var det en fantastisk upplevelse att åter få dricka gott öl. Att bryggeriet ägs av Heineken kunde inte ta udden av upplevelsen.
Det här var också gott. Kunde inte ungrarna ha lärt sig hur man gör under dubbelmonarkins dagar? Det här Gösserstället hittade vi vid ett vattentorn på Margitön mitt i Donau.
Det enda som är värre än öl som inte smakar något, är öl som smakar illa. På en restaurang på någon av smågatorna på Budasidan av floden fick jag tag i det här glaset öl som smakade sådär surt som om det stått i kranarna för länge. Det var väl inte värre än att jag kunde dricka det och när vi hade ätit färdigt kom kyparen som vanligt och frågade om det smakade bra. Jag tänkte att jag i all välmening kunde informera honom om ölets status, så att man kunde åtgärda den. Då blev han oförstående och jag bad honom smaka eller åtminstone lukta på ölet, varvid han svarade att han inte tyckte om det där ölet och försvann.