Resans andra dag skulle jag ta mig till Brouwerij St. Bernardus i närheten av Watou alldeles vid gränsen mot Frankrike, där jag hade bokat övernattning på hotellet Het Brouwershuis som ligger i anslutning till bryggeriet, som dessutom har en restaurang och bar högst upp i byggnaden. Idén till besöket hade jag fått efter att ha sett ett avsnitt av YouTube-kanalen Craft Beer Channel.
Poperinge
Från Bryssel tog jag tåget till Poperinge för att därefter vandra drygt 8 km till bryggeriet.
La Poupée
I Poperinge passade jag på att äta lunch och dricka en Poperings Hommelbier på La Poupée. Femton år tidigare, på den förra flandernresan, var vi också i Poperinge och då drack jag också en Hommelbier. Då var dock anledningen till besöket i staden att vi skulle besöka Westvleteren.
Watou
Här har jag anträtt vandringen från Poperinge till Brouwerij St. Bernardus och passerar humleodlingar utmed Kapellestraat. När jag passerade var störarna tomma och kottarna var väl skördade för säsongen.
Nu är jag nästan framme vid bryggeriet som syns bakom humlestörarna.
Brouwerij St. Bernardus
Äntligen är jag framme och kan checka in på hotellet och shoppa i bryggeributiken.
Bar Bernard
Efter att ha installerat mig i hotellet som ligger i en separat byggnad, gick jag tillbaka till bryggeriet och tog hissen upp till Bar Bernard som ligger på översta våningen. Då det var lågsäsong hade köket redan stängt men det gick till nöds att få någon sorts små pizzor att äta. Det tackade jag nej till och tänkte äta någon annastans. Jag hann dock prova två öl på plats innan även baren skulle stänga klockan 18:
- Pater 6: "Lite syrlig, i övrigt mycket snäll, en aning malteftersmak."
- Abt 12 - Nitro: "Mjukt och gott, serverat med kvävgas i stället för kolsyra. Som flytande fudge, maltig och mumsig."
Öl nummer två var alltså en specialvariant av Abt 12 som man på Guinnessmanér använde kvävgas i stället för kolsyra för att driva ut ölet ur fatet med. Tyvärr gavs inte tillfälle att jämföra med en vanlig Abt 12 men jag tyckte uppenbarligen om det här tilltaget och självklart var jag ju tvungen att prova det, då det nog bara förekom på Bar Bernard.
De Helleketel
På St. Bernardus hade man förklarat att det inte var någon idé att gå in till Watou för att äta. Där var allting stängt. I stället rekommenderade man De Helleketel i helt motsatt riktning. Där skulle det finnas mat. Så ut och vandra igen, den här gången dock bara 2,5 km. Stället låg mitt ute i ingenstans bland åkrar och fält. Det var välbesökt av vad som förmodades vara lokala stamgäster. Till slut hade den äldre damen som tjänstgjorde talat klart i telefon och kom och undrade vad jag ville. Enda gemensamma språk vi kunde uppbåda var franska och hon lyckades förklara att det inte alls fanns mat att tillgå. Men det fanns osttallrik eller salamitallrik som jag kunde få. Jag valde det senare och fick då en ost-och-salamitallrik. Till det blev det en för mig okänd blonde i glaset. Jag var vid det laget för trött för att försöka ta reda på vad det var för ett öl, utan var nöjd med att till slut trots allt ha fått något att äta.
När jag mätt och belåten påbörjade vandringen tillbaka mot St. Bernardus blev jag erbjuden lift av en fransman som skulle åt samma håll med sin bil, så den vandringen slapp jag.
