Så här tio år i efterhand är det lite svårt att skildra denna resa men att den påbörjades i Bryssel råder det inga större tveksamheter kring. De inledande bilderna är från ett besök på Cantillon-bryggeriet.
Säckar med malt på Cantillon
Man kan ju alltid hoppas att det var något gott i dessa tunnor
En vägg med gueueze
På temat ”hoppas” kan man göra detsamma att detta verkligen var länge lagrade flaskor och inte bara en turistgrej
I besöket på Cantillon ingår (ingick i alla fall på den tiden) ett glas smakprov av valfri sort. Här är det troligen en kriek som undertecknad har valt att prova
Bilden nedan minns jag är tagen på en restaurang där vi åt waterzooi. Tyvärr minns jag däremot inte alls var det var men uppenbarligen drack jag öl också.
Ett glas Betchard och en ros på bortglömd waterzooi-resataurang
Bilden nedan vill jag minnas är tagen på en pub i närheten av Manneken Pis.
Floden som rinner genom Bryssel och som man aldrig ser röken av heter La Senne. Vad Zinne är råder det en del osäkerhet kring
Nedanvarande bild är tagen på uteserveringen vid Moeder Lambic och nu snackar vi Moeder Lambic Original i Sint-Gillis, inte den centrala vid Place Fontainas, nej nej.
Ett glas Valeir på Moeder Lambic
Ett obligatorium när man är i Bryssel som besökare, är att titta in på Ā la Bécasse. Det hade gjorts förr, det gjordes nu och det skulle komma att göras igen. Den här gången blev det i alla fall ett tvåportionskrus.
Tvåportionskrus med lambic och ett passande antal glas därtill på Ā la Bécasse
Följande bild är tagen på Delirium Café, ett ställe som jag tror åtminstone på den tiden stoltserade med världens längsta ölmeny. Varför vi valde just ölet på bilden är svårt att veta så här långt i efterhand men bara av att se bilden tror jag att vi gjorde rätt.
En gueuze från Girardin på Delirium Café
Nu var det dags för utflykt. Det var andra gången för egen del som det bar av till Payottenland för lite bryggeripromenad. Receptet var beprövat - tåg från Bryssel men den här gången till Ukkel med påföljande promenad till första anhalten 3 Fonteinen i Beersel. Förra gången tror jag att vi lyckades åka tåg ända till Beersel.
3 Fonteinens restaurang är inrymt i en sån där prydlig tegelbyggnad som man bara finner på kontinenten
Jag gissar att detta är en gueuze
Det här torde vara en kriek av något slag
I Beersel finns förutom 3 Fonteinen även... tada... bryggeriet Oud Beersel. Vi tittade tydligen förbi på vår vandring och möttes av denna stängdhet.
Ett stängt Oud Beersel
Precis som den förra Payottenland-promenaden, gick den här vidare till byn Sint-Pieters-Leeuw och puben Herberg Moriau. Stället, som sorgligt nog inte finns längre, var utskänkningsställe för det välrenomerade lambicblanderiet Moriau. Oude krieken på bilden var så gudomligt god att jag än i denna dag kan inbilla mig hur den smakade. Därför har jag ägnat extra mycket tid åt att behandla bilden av den för att hylla detta glas av ren njutning. Hoppas att jag lyckas förmedla åtminstone en gnutta av den fantastiska upplevelsen till betraktaren.
Gudomligt god oude kriek på Herberg Moriau i Sint-Pieters-Leeuw
Payottenland-turen tycks ha tagit slut direkt efter Herberg Moriau den här gången. Troligtvis blev det buss tillbaka in till Bryssel. Nästa bild är nämligen därifrån. Jag kan däremot inte komma ihåg exakt vilket ställe den är tagen på men jag vill minnas att det var någonstans ganska nära Stortorget, Grote Markt eller Grand-Place, beroende på vilket språk man väljer att använda. Det lilla glaset innehåller inte en snaps utan bottensatsen med jästfällning som fanns i flaskan med ölet Hopus. En gimmick som jag undrar hur länge man orkat hålla på med efter att vi lämnat lokalen.
En Hopus med tillhörande bottensats någonstans i centrala Bryssel
Brysselvistelsen avslutades för den här gången med ett besök på Bier Circus med musslor och... ett par öl.
Ett öl från Girardin på Bier Circus
Efter det perfekta äktenskapet var det slut.
Efter att jag publicerade den här webbsidan sommaren 2019 har jag fått lite kompletterande uppgifter av mitt ressällskap Thomas, rörande bortglömda restauranger/pubar enligt ovan. Nedan följer Thomas kommentarer:
Restaurangen där vi åt waterzooi var In't Spinnekopke.
Puben där vi drack Zinnebir, enligt uppgift vid den tidpunkten ett av få stället som serverade öl från Brasserie de la Senne, var Het Warm Water. Inte så nära Manneken Pis.
Det stämmer att det blev bussen in till Bryssel efter Herberg Moriau. Det fanns tankar på att knata vidare till någon annan by men det började bli sent.
Hopus drack vi på Théâtre Royal de Toone, den synnerligen undangömda dockteatern/baren som bara kan nås via två smala passager från inte heller så breda gator.